EUROTRIP MADNESS DELUXE

L'viv

Nattåget till L’viv tog ca 12 timmar, men var väl värt de 67(!) kronorna vi lagt på det. Första klass och alldeles själva i en kupé på fyra bäddar. Äntligen fick vi den där underbara nattsömnen på ett tåg vi så längtat efter hela resan. Kupén såg ut som tagen direkt ur en mysig deckare av Agatha Christie, allt med tillhörande spetsiga gardiner som vi tror var av siden eller liknande tyg. Det var nästan så att man ville bo där permanent.

Väl framme i L’viv tog vi en apbillig taxi in till vårt hostel och lämnade våra väskor. Vi fick tips om en marknad av tjejen som checkat in oss, och vi försökte ta oss dit via buss. Vi frågade busschaffisar om vägen, och vilken buss vi skulle ta, men de bara skakade på huvudet och pekade åt andra håll. Efter många om och men var vi inte bara trötta på chaufförerna utan även på varandra. Till slut bestämde vi oss för att hoppa på den buss som enligt kartan borde ta oss till marknaden, och hej hopp vad rätt vi hade. Vi förstod aldrig vad det var chaufförerna försökt säga oss, eller vad de menat när de skakat på huvudet och pekat åt andra hållet. Tss. Ukraina.

Marknaden var väldigt b, och de hade i princip bara fula kläder och lera. Vi hoppade på bussen igen och åkte vidare längre ut i förorten tills vi såg en fett cool kyrka och hoppade av för att ta en närmre titt. Kyrkan såg nybyggd och flashig ut. Pengarna i Ukraina verkar först och främst gå till religionen, inte till att rusta upp vägar/fasader eller bygga nya lägenheter etcetera. Utanför kyrkan var det vallfärder med folk, men vi förstod inte riktigt varför. Kanske för att det var söndag och en speciell dag i fastan? Vi fotade en stund, handlade brunch på en supermarket och åkte tillbaka till vårt hostel.

Nästa dag gick vi runt en hel del i stan (vårt hostel låg i princip mitt i smeten, och vi betalade 30kr/natt) och utforskade L’viv. Vi hittade en fin souvenirmarknad för ryska turister, där vi inhandlade en varsin tygkasse. Senare hittade vi till en gata där gatan inte längre fanns. Istället var det lera och plankor och en och annan kullersten. Ibland kunde man även se bilar köra sakta nere i leran. Det var som en blandning av medeltida vägar och affärer från 70-80-90-talet. Galet med andra ord. Vi lyckades tack vare Lonely Planet hitta till ett jättefint gammaldags konditori som antagligen bara rika invånare hade råd med, ja och så vi då. Vi åt flera bakelser för ca 10-12kr/st och blev alldeles för mätta på fetma och socker. Servitriserna hade såna där kläder som de hade på konditori på den gamla tiden. Det kändes lite bisarrt, men ändå väldigt spännande och mysigt. Senare den kvällen bestämde vi oss för att ta nattbussen över till Krakow i Polen, och skippa vår andra natt på hostel Schevchenko. Som sagt hade vi ändå bara betalat 30kr för den natten…

Chernivtsi

(DEADLINE FÖR BLOGGEN SOM HELHET ÄR 8e MAJ. SEN ÄR DET SLUT PÅ DET ROLIGA!)

Något av det första vi såg i Chernivtsi var, tro det eller ej, Swedbank. Naturligtvis funkade inte deras bankomat, och deras personal talade 100% ukrainska, 0% svenska. Vi lyckades till slut ta ut pengar på en annan av de hundratals bankomater vi hittade, och gick sedan in på en restaurang som såg någorlunda dyr ut. Det var folktomt, så när som på tre servitriser som tittade på TV (Vänner, på ukrainska) och såg väldigt uttråkade ut. Vi satte oss och försökte läsa deras meny, det gick inte så bra. En servitris försökte få oss att förstå vad de hade för mat, det gick inte så bra. Vi nickade till några grejer, hon såg nöjd ut, och vi hade plötsligt beställt mat på Chernivtsis antagligen dyraste restaurang. Vi fick in tallrik efter tallrik med mat, och det var jättegott men väldigt fett. Åsa blev irriterad på att måltiden slutligen kostade ca 65 kronor per person, något hon ALDRIG skulle ha betalat hemma i Sverige för mat. Jag fick påminna henne om att hemma i Sverige hade vi aldrig någonsin fått tre rätter var för så lite pengar, men det hjälpte inte särskilt. Vi hade i alla fall äntligen fått testa den berömda östeuropeiska gulash-soppan (som tydligen hette något helt annat på ryska). Övermätta lyckades vi via taskig ryska och lite kroppsspråk hitta till rätt buss som tog oss hem till Luba, vår ukrainska värd.

Luba bodde ute i Chernivtsis förort, bilder därifrån har ni redan sett. Vår värd var lite konstig, sa inte så mycket och lämnade oss vid datorn i några timmar så att vi kunde uträtta de återstående ärenden vi hade på resan. Det var skönt att vara ensamma ett tag för en gångs skull. Vår dag hade varit lång och frustrerande nog.

Nästa dag, den 14:e mars, sprang vi runt i Chernivtsis centrum och fotade, åt skumma pannkaksrullar och annan ukrainsk fast food som vi inte riktigt fattade vad det var, tittade på babushkor… Vi köpte även en tågbiljett till nästa stad. Det var svårt att köpa biljetten, vi ritade sängar i våra anteckningsböcker, skrev några ord på taskig ryska, och tjejen i luckan skrattade gott åt oss när vi försökte. Till slut förstod hon och visade med en gest att vi ville sova, vår omedelbara reaktion var “DA! DA!” och hon skrattade igen. Hon visade oss priserna för 2:a klass och 1:a klass. Det förstnämnda kostade ca 45 kronor och det sistnämnda var 20 kronor dyrare. Gissa vad vi tog…

Åkte sedan ut i förorten igen, fotade ännu mer, packade ihop våra grejer än en gång, tog en taxi till tågstationen för 30 kronor och tog nattåget till L’viv, vårt andra stopp i landet utan riktiga vägar.

Paus

Som ni kanske märkt har det inte blivit mycket skrivet sen vi kom hem från vår resa. Men oroa er inte! Vi har fyra städer kvar att skriva om, och några fina överraskningar till er som fortsätter komma hit när den sista staden är avklarad. Just nu tar vi dock en liten (fortsatt) paus, för att samla krafter, leta upp de bästa resterande bilderna, och lite annat smått och gott.

Stay with us, please.

Suceava

Efter en rekommendation av Alex och Iulia tog vi tåget till deras rumänska hemstad, Suceava. Det tog ca 6 timmar. Där tänkte vi ta oss vidare till Ukraina några timmar senare. Men det var inte riktigt så enkelt som vi fått för oss att det skulle vara. Det tog oss 1-2 timmar att hitta och komma fram till busstationen, att sedan lyckas hitta något att äta, internet, en fräsch toalett och fundera ut hur man köper bussbiljett till Ukraina var minst sagt en utmaning.

Först försökte en skum taxichaffis få oss att åka med honom till Ukraina. För det ville han ha någon absurd summa (självklart betald i euro). Det gick vi inte med på, utan försökte få ur honom var busstationen låg. Det enda han ville berätta var att den låg många långa kilometer från tågstationen där vi befann oss. Detsamma gällde tydligen bankomater och mataffärer. Efter många om och men, bussar fram och tillbaka (bokstavligt talat!) och med hjälp från lokalbefolkning, hamnade vi till slut vid busstationen. Efter ytterligare några små äventyr lyckades vi ta bussen från Suceava till Chernivtsi i Ukraina. Bussen var en tysk gammal buss från 50-talet (eller äldre?!) och det kändes som om vi var med i någon mysig gammal film.

Rumänien har bara några kilometer motorväg, och de kilometrarna kan egentligen inte kallas för motorväg enligt de som åkt dem… Hur som helst var vägen inte särskilt bra tyckte vi. Men vi hade ingen aning om vad som väntade oss på den Ukrainska sidan. Halva “vägen” bestod av lera, där vi mötte flera häst-o-vagnar. Vägen var inte bred nog för att vår buss och mötande trafik skulle få plats samtidigt, så ibland åkte bussen ut en bit i leran (som var bredare än betong-vägen vi då och då åkte på). Galet tyckte vi, normalt tyckte Ukraina.

Något av det bästa med resan dit var ändå gränskontrollen, där vi stötte på en riktig ryssgubbe som kontrollerade våra pass. Han frågade på engelska med rysk brytning om vi var “Tourist?” och vad fan vi hade i hans land att göra. Han verkade inte förstå varför vi ville dit, eller vad vi skulle göra där, eller vem vi skulle hälsa på. Efter många “DA! DA! —- DA?” från vår sida tyckte han det var okej i alla fall, och vi fick komma in. Vi var framme vid 15-tiden, något vi tyckte var helt sjukt eftersom tanten på busstationen var säker på att vi skulle vara framme vid 22-tiden (vilket också var helt sjukt med tanke på hur kartan såg ut… nåväl!). Safe and sound i Ukraina började vi utforska…